Oavsett om man tar ställning för de traditionella och klassiska vinerna eller har svårt att motstå de mörka och extraherade ”garagevinerna” så får vi konstatera att Saint-Emilion har en lång och färgrik historia samt en uppsjö av väldigt goda och intressanta viner, väl värda att ta en titt på. 

Legenden berättar om hur Romarna var här, hur poeten Ausonius hade vingårdar i regionen och prisade vinerna. Dock så kan själva stadens grundande dateras till 700-talet då munken Emilianus kom från norr och grävde ut en grotta i kalkstenen för att spendera resten av sitt liv som eremit. Därefter följde många munkar och religiösa ordnar.

Under medeltiden så var staden en punkt dit många vallfärdade och 

Regionen 

Saint-Emilion omfattar ungefär 5400 hektar vingårdar varav 3300 hektar är klassade som Grand Cru eller Grand Cru Classé. Regionen avgränsas i nord av den lilla floden Barbanne, i öst av Côtes de Castillon, i söder så är Dordogneslätten gränsen och i väst staden Libourne.

Den första officiella avgränsningen av Saint-Emilion gjordes av Edward den I 1289 som omfattade åtta olika kommuner varav ”les cinq soeurs” anses de bästa för kvalitetsvin.

Dessa är Saint-Emilion, Saint-Christophe-des-Bardes, Saint-Laurent-des-Combes, Saint Hippolyte och Saint-Etienne-de-Lisse. Länge så särskiljde man inte på hjärtat av Saint-Emilion och det vi idag kallar för satellitappellationerna men 1929 så beslutade högsta domstolen att endast det originalområde som klassades 1289 skulle få kallas för Saint-Emilion och därmed föddes ”sattelitappellationerna”. 

Le terroir

Saint-Emilion bjuder på en intressant och rik flora av vinstilar som baseras på en mängd faktorer. Vingårdens läge, sluttning, topografi, jordmån, dränering och klimat är de naturliga förutsättningarna som spelar en väsentlig roll. 

Klimatet skiljer ganska mycket mellan de olika vingårdarna beroende på det böljande landskapet och sluttningarna som vetter åt olika väderstreck och påverkas olika av väder och vind. Därav är det svårt att få en uppfattning om de olika slottens mesoklimat genom att bara titta på kartan.

Klimatet är annars det mest kontinentala och varmaste i Bordeaux, man har mindre problem med frost och något varmare höstar. Den genomsnittliga temperaturen är 12,8 grader. 

’Topografin skiljer också väsentlig inom ett relativt litet område. Omkring staden Saint-Emilion uppe på platån så är höjden 90-100 m/öh medan kommunen Vignonet bara ligger på 10 meters höjd. I väst så ligger vingårdarna tillhörande Cheval Blanc och Figeac omkring 35-40 m/öh.  

De slott och vingårdar som är belägna på platån och sluttningarna åtnjuter oftast en utmärkt exponering då vingårdarna sluttar mot syd/sydöst. Sluttningarna är oftast naturligt väldränerade vilket är av vikt i en nederbördsstinn region. Den genomsnittliga nederbörden är närmare 800 mm/år, problemet som i övriga Bordeaux är bara det att ibland bryter regnen ut vid fel tidpunkt. 

 Dock så kan vi tillägga att dränering är någonting som man om man har resurserna kan påverka och uppnå bra resultat.

Jean-Luc Thunevin är ett framstående exempel då han ”förbättrat” Château Valandrauds terroir genom ett rigoröst dräneringsarbete. Även Stephan von Neipperg på Canon-La-Gaffelière har helt klart höjt kvaliteten genom att dränera vingårdarna.

De naturligt torrare grusjordarna med mindre lera som Cheval Blanc och Figeac har en excellent naturlig dränering. De olika typerna av jordmån är en viktig faktor som sätter sin unika prägel på vinerna och dels ligger till grund för klassificeringen av slotten och vinerna. 

Man delar in jordmånen i några olika grupper.

Mager jord

Mager jord bestående av kalkhaltig, brun eller röd lera på en bädd av kalksten kallad calcaire à astérie. Denna jord finner vi uppe på platån kring staden Saint-Emilion. Några klassiska slott som Ausone, Belair och Clos Fourtet återfinns på denna jordmån och vinerna är oftast några av de mest delikata, mineralrika och sammetsmjuka med fin parfym och silkeslen struktur.

Grusig sandjord

Grusig sandjord som är torrare och varmare, här utvecklar rankorna ett djupare rotsystem och vinerna är oftast parfymerade, mineralrika och rikt strukturerade med påtagliga tanniner. Cheval Blanc och Figeac är ypperliga exempel på detta.

Sandig jord 

Sandig jord med mindre inslag av grus och visst inslag av lera, man refererar till denna som ”Sables Anciens”, denna jord kan ge vissa utmärkta viner om dräneringen är god. Vinerna blir generellt kraftigare eller något robusta med markerade tanniner. Château Peyreau som ägs av Stephan Von Neipperg är ett utmärkt exempel.

Lerig och sandig jord 

Lerig och sandig jord med ett större eller mindre inslag av kalk. Denna typ är vanligt förekommande på sluttningarna i hjärtat av Saint-Emilion och många av Grand Cru Classé återfinns på denna jordmån. Stilmässigt så spänner dessa från de mest raffinerade och eleganta till de mer tanninrika kraftfulla och fruktiga.

Arbetet i vingården 

Är av yttersta vikt och här inns det en rad av metoder, en del föreskrivna av lagen andra är ytterst frivilliga. Vi kan konstatera att i ett tempererat klimat med nyckfulla väderförhållanden som i Saint-Emilion så är det långt ifrån en självklarhet att uppnå en perfekt druvmognad. Detta kan ju låta enkelt men ser vi till historiens årgångar så finns det ett antal mycket lyckade, ett stort antal mediokra och även en mängd riktigt urvattnade.

Fram till 1980-talet fanns det ett antal klassade slott som oftast briljerade tack vare de naturliga förutsättningarna men det var ytterst ovanligt att tillämpa metoder som leaf-thinning, green-harvest och double-sorting. Begreppet fenolisk mognad eller praxisen att utföra en selektiv skörd baserad på druvornas olika mognadsgrad var ungefär lika ovanligt som att inte använda kemiska bekämpningsmedel eller att arbeta organiskt.

Idag är det sällan några problem med mognadsaspekten då vi ser till de ovan nämnda metoderna som tillämpas i vingården. Då man talar om skördeuttag så tänker många naturligt på koncentration men i ett tempererat klimat är det främsta syftet med detta just att uppnå mognad. I Saint-Emilion är uttagen begränsade till max 45 hl/ha och för Saint-Emilion Grand Cru till 40 hl/ha. Lagstiftningen föreskriver att planteringarna omfattar minst 5000 stockar/ha vilket även överskrids i många fall. Enkel eller dubbel Guyot är uteslutande den metod som tillämpas och är väl adapterad till klimatet och jordarna i Saint-Emilion.

Det vore enkelt att bara referera till siffror men naturligtvis så spelar densiteten i vingården en roll och därefter kvaliteten på druvorna och selektionen under samt efter skörd. Koncentration i sig är inte en dygd men de bästa slotten jobbar med tillräckligt begränsade uttag för att framhäva sin terroir. Vid sidan av detta så ser vi även exempel på viner som är för koncentrerade och det är i ärlighetens namn svårt att säga om de är från Saint-Emilion, Toscana eller Napa Valley. 

Druvorna 

Det något mer kontinentala klimatet och de kallare lerjordarna har naturligt selekterat bort vissa varieteter och bevisligen uppvisat sin fallenhet för Merlot som dominerar 60 % av planteringarna. Hur otrendigt och fel det än må vara att dricka Merlot idag så får vi väl tillstå att detta är druvans hemvist och att det är terroir snarare än druva som påverkar det slutgiltiga resultatet. Och så länge det inte står Merlot på etiketten så går det väl an?! 

Merlot

I Saint-Emilion uppnår en helt annan aromatisk komplexitet än vad vi finner i många övriga regioner.

 Om vi bortser från en handfull viner vars skördeuttag är mikroskopiskt små och vars extraktion är hög så bjuder Merlot på en sublim fruktkaraktär som spänner från röda till mörka bär och lyckas överbringa både mineralkaraktär och komplexitet. Merlot som växer på väldränerad kalksten/lera uppnår normalt en bra mognad och skänker alkohol, rondör och lena tanniner samt den aromatiska komplexiteten vilket är kännetecknet för många av de klassade slotten på kalkstensplatån runt staden. Stephane Dérenencourt förklarade mycket enkelt – ”Merlot sur calcaire c´est du truffes”. Och visst så utvecklar Merlot som växer på kalksten ofta en komplex ton som spänner från färsk svamp till tryffel vilket man sällan finner i Merlot bortom högra stranden. 

De jordar som är har större inslag av grus och sand ger generellt mycket mer tanninrika och robusta viner, och det är oftast på dessa jordar vi finner en högre andel av Cabernet.

Cabernet Franc

Står för 30 % av arealen och bidrar med fräschör, kryddighet samt tanninstruktur. Oftast så räcker en liten tillsats av Cabernet Franc för att sätta en viss prägel på vinet. Cabernet Franc är en sent mognande druvsort och därav är det naturligt att Cabernet Franc trivs på varmare jordar som de bättre exponerade lägena med kalksten/lera eller på jordar med större inslag av sand och grus. Den arketypiska terroiren för Cabernet Franc måste väl tveklöst vara Cheval Blanc som har en perfekt dränering där druvorna utvecklar ett djupare rotsystem och den varmare sand/grusjorden tillåter Cabernet Franc att uppnå en full mognad. Den komplexitet och fenomenala struktur som Cheval Blanc uppvisar är för mig i många fall svåröverträffad. 

Cabernet Sauvignon 

Sår för ca 10 % av planteringarna och gör sig bäst på varma och torra jordar, oftast grus och sand som vi finner i de västra delarna samt de lägre liggande vingårdarna nedanför platån och sluttningarna. Cabernet skänker framförallt tanniner, struktur, parfym och en god lagringspotential till vinerna. Ett vin som moderna Château Quinault l´Enclos har upp till 20 % Cabernet Sauvignon i sin blend medan stilrena och klassiska Figeac kan ha upp till 30 % och visst skiljer sig dessa avsevärt i struktur och arom från de merlotdominerade exemplen.  

Malbec

Ser vi inte så ofta men ett fåtal procent av denna kan skänka både färg och tanninstruktur till vinerna. 

Modernt vs Traditionellt, vinmakning eller häxkonster?

Det råder naturligtvis ivriga diskussioner i Saint-Emilion idag om vad som är praxis och huruvida fler och fler slott ändrar sin stil för att appellera till Parker och den Amerikanska marknaden. Andra hävdar att vinerna bara generellt har blivit bättre tack vare ett idogare arbete i vingården och en bättre selektion av mogna druvor.  

Få har väl undgått att se Jonathan Nossiters tolkning av Michel Rolland som satan själv, leendes åka runt och styra och ställa i vinkällarna och styla viner som i slutändan smakar likadant.

Detta är ju naturligtvis en väldigt skev bild, man kan tycka vad man vill om Rolland men han har framförallt höjt kvaliteten den gemena kvaliteten på många av regionens tidigare underpresterande viner från icke förstklassig terroir, sedan må man tycka att viner från förstklassig terroir tappar lite av sin personlighet då de ges för mycket make-up. Några av de metoder som diskuteras är förstås den malolaktiska jäsningen i fat. Denna metod har länge varit praxis i Bourgogne men är en relativt ny företeelse i Bordeaux. 

Anhängarna av denna metod hävdar att vinerna blir tillgängliga fortare och tar åt sig eken på ett bättre sätt medan kritikerna tycker att vinerna tar åt sig tanniner från faten, blir falskt insmickrande i sin ungdom och inte åldras lika väl. Och detta är väl oftast det dilemma som rör moderna viner oavsett varifrån i världen de härstammar?

Micro-oxygenation är också ivrigt diskuterat, kort sagt så kan vi säga att denna metod går ut på att tillsätta en liten och avvägd mängd syre under vinets unga skede för att stabilisera vissa ämnen som färg och tanniner. Det är används också som ett alternativ till traditionell omdragning då denna metod tillåter vinet att ligga i kontakt med den fina jästfällningen under en längre tid.  

Här finns det skeptiker som hävdar att detta göres för att få vinerna tillgängliga yngre, de bättre vinerna kommer oavsett att spendera 18-24 månader på fat och därmed få en naturlig stabilisering. Och då kvarstår frågan kommer vinerna att åldras väl? Javisst säger vissa, nej säger andra. Det är en fri värld trots allt. 

Och vi får väl inse att det finns fenomenala viner som existerar sida vid sida. Traditionalister som Pascal Delbeck på Château Belair eller Thierry Manoncourt på Château Figeac talar om uttryck av terroir, fräschör och lagringsduglighet och skakar nog på huvudet åt viner som Angelus, Pavie och Valandraud som är mörka, extraherade och rika med en generös dos av nya ekfat. Sedan så finns det ju naturligtvis viner som behåller sin prägel men där vissa nya influenser har höjt kvaliteten som Clos Fourtet som för mig alltid har varit ett elegant och stilrent vin men som definitivt blivit mer övertygande sedan Stephane Dérenencourt tog över rodret.  

De flesta instämmer nog att Pavie-Decesse är klart bättre sedan Gerard Perse tog över oavsett i vilket fack vi placerar det, och för mig så är detta vin både elegantare och subtilare än det berömda och vida omdiskuterade Château Pavie. Den egensinnige och ytterst filosofiske Francois Mittjaville på Tertre-Roteboeuf lyckas producera viner som är rika och koncentrerade men som trots allt är uttrycksfulla och personliga och sällan överdrivna i sin extraktion eller fatighet. Jean-Luc Thunevin har kritiserats för Château Valandraud som trots allt idag betingar högre priser än både Ausone och Cheval Blanc. Skeptikerna hävdar att hans terroir inte är högklassig och att vinet endast är ett resultat av koncentration, extraktion och mängder av nya ekfat. Själv tycker jag att vinet är både elegant och balanserat även om jag hellre skulle lägga mina pengar på Cheval-Blanc. 

Dock så har Thunevin med sina metoder visat att man kan producera utsökta viner från terroir som inte anses förstklassig men som ändock lyckas briljera som Château Andreas, Clos Badon och Bel-Air-Ouÿ. Och det är väl bara att inse att det finns gott om goda viner världen över som är övertygande trots att terroiren inte anses vara av högsta klass. 

En nydanare och utböling som Jonathan Maltus på Château Teyssier producerar ett utmärkt vin på vingårdarna kring egendomen i kommunen Vignonet som är belägen i de ”sämre” delarna av Saint-Emilion där marken är flackare och bördigare. Engelsmannen Jonathan Maltus har också rönt stor uppmärksamhet för hans ”single-vineyard” viner som är ett fenomen sällan skådat i Bordeaux. Le Dome är ett av dessa som kommer från en liten enklav på 2,85 hektar intill Angelus och de väldränerade sandiga jordarna är utmärkta för Cabernet Franc som dominerar vinet till 75 %. Les Asteries är ett vin från en 1,1 hektar stor vingård med 80-åriga stockar som överlevde frosten 1956. Vingården tillhörde tidigare Château Fonroque och angränsar Clos Fourtet. Som namnet antyder är denna terroir dominerad av Kalksten med ett tunt lager av lera och vinet uppvisar en påtaglig mineralitet och finess. Och dessa viner är verkligen värda att hålla ögonen öppna efter, den minimala produktionen resulterar naturligtvis i att dessa är svåra att finna och kostar en slant därtill.

Låt oss sammanfattningsvis konstatera att Saint-Emilion är en dynamisk region med en lång historia och rika traditioner och visst finns det utrymme för de stilrena och traditionella vinerna vid sidan om de moderna och nydanande exemplen. Visst vore det lätt om man kunde sätta en stämpel på vinerna och stoppa in dem i ett fack, men tack och lov så är vinvärlden mer komplex än så. 

Klassifikationen

Saint-Emilions klassifikation är i mångt och mycket en bättre och mer dynamisk version än den nästintill orubbliga 1855 klassifikationen som rör Médoc.

1. Man började på 1930-talet diskutera att trots vinernas goda renommé så skulle en klassifikation fungera som en garanti för konsumenterna. Den skulle även locka slotten till ytterligare ansträngningar för att höja vinernas kvalitet och därmed Saint-Emilions rykte. 
2. 1954 var klassifikationen ett faktum och man listade 12 Premier Grand Cru Classés och 63 Grand Cru Classés. 
3. 1969 var det dags för den andra klassificeringen som fortfarande listade 12 Premier Grand Cru Classés men ytterligare 8 Grand Cru Classés.
4. 1979 var tanken att klassifikationen skulle revideras men eftersom denna inte höll måttet enligt EU:s föreskrifter. Därefter så justerades reglerna för klassifikationerna och nästa klassifikation publicerades 1986 och såg 11 Premier Grand Cru Classés och 63 Grand Cru Classés.
5. Klassifikationen revideras vart tionde år och 1996 var det dags för den klassning som gäller i skrivande stund då vi såg 13 Premier Grand Cru Classés och 55 Grand Cru Classés.

Det vi ska ha klart för oss är att Saint-Emilions klassifikation bygger på helt andra kriterier än de som omfattar Medoc och Graves så att på något sätt jämföra dessa kan vi utesluta. De viktiga faktorerna som man tar hänsyn till är;

-       Att man upprätthåller en konsekvent kvalitet som berör egendomens storlek och naturliga förutsättningar i form av jordmån, exponering, dränering m.m.

-       Att man tillämpar korrekta metoder i vingård och vinkällare

-       Man ser även till vinernas presentation, rykte, status och de priser som erhålles

-       Vinernas regelbundna kvalitet som baseras på olika smaktester

Den generiska klassningen Saint-Emilion Grand Cru betyder inte speciellt mycket då det finns hundratals slott i denna klassning som inte tar hänsyn till terroir utan endast baseras på smaktester. Inom denna kategori finner vi dessutom allt ifrån urvattnade trista droppar till riktiga toppviner. Vissa viner och då framförallt de berömda Tertre-Roteboeuf och La Mondotte är inte intresserade att vara med i denna kategori utan kallar rätt och slätt vinerna för Saint-Emilion. 

Quo vadis?

Naturligtvis så är diskussionerna heta nu då den nya klassifikationen stundar, än är det inte bestämt då den kommer att publiceras men senast i september ska det hela vara klart. Kommer vi att få se en tredje Premier Grand Cru Classé A? Denna superkategori har endast sett Ausone och Cheval Blanc sedan 1955. Vissa sätter sina pengar på Angelus andra på Figeac och somliga på Pavie. 

Vad kommer at hända med Château Valandraud som bevisligen har vunnit ett stort rykte och betingar de högsta priserna? Troligtvis så borde vinet bli uppdaterat till Grand Cru Classé, trots den relativt korta historien.

Troplong-Mondot och Pavie-Decesse borde också enligt många uppgraderas från Grand Cru Classé till Premier Grand Cru Classé. Det tidigare underpresterande Château Bellefont-Belcier har definitivt materialet för att bli Grand Cru Classé. Sedan så finns det ju ett antal underpresterande slott som troligen åker ner ett snäpp som Beauséjour-Duffau Lagarosse, Yon-Figeac och Franc Mayne. 

Vad som händer återstår som sagt att se; i september vet vi om vi får se ett tredje slott ta plats i eliten, om några av de nya pionjärerna får den uppskattning de förtjänar eller vilka stackare som får skämmas och finna sig i att nedgraderas.