Bordeaux! Vin Naturel?

När Bordeaux Klädde Sig i Jutesäck: En Betraktelse över Naturvins-eländet

Det finns en doft jag förknippar med Bordeaux. Det är inte bara doften av ceder, grafit och mörka körsbär som virvlar ur ett glas Mouton från ett stort år. Nej, det är doften av ordning. Av civilisation. Doften av hundratals år av mödosamt förvärvad kunskap, av generationer som vigt sina liv åt att tämja naturens nycker för att buteljera perfektion. Det är doften av pengar, visst, men också av en osviklig tro på att människan, genom hantverk och intellekt, kan skapa något vackrare än naturen själv.

Och sedan, mina vänner, kom de. Inte som en armé med högafflar och facklor, utan smygande från bakgatorna, klädda i för små mössor och en air av självgod moralisk överlägsenhet. De kom med sin nya religion, sin kult av "ingenting". De kom med Vin Naturel. Till Bordeaux.

Det är som att se någon försöka bygga en friggebod av drivved i slottsträdgården på Versailles

En gest så fullkomligt tondöv, så spektakulärt missriktad, att man inte vet om man ska skratta eller tillkalla någon form av auktoritet.

Låt oss vara brutalt ärliga. "Naturvin" är ofta bara ett marknadsföringsvänligt ord för slarv

Det är en ursäkt för vinmakare som saknar antingen talangen eller utrustningen för att göra rent vin, och som istället draperar sina misstag i en filosofisk slöja av icke-intervention. "Vi tillsätter inget, vi tar inget bort," mässar de, medan de häller upp ett grumligt, bärnstensfärgat sorgedokument i ditt glas. Nej, ni tillsätter inget. Förutom, visar det sig, en hel koloni av illasinnade bakterier som just nu håller en högljudd, otrevlig fest i flaskan.

Och dofterna ... Herregud, dofterna ...

Där ett klassiskt Bordeaux-vin bjuder på en symfoni, erbjuder naturvinet en kakofoni från en trasig radio. Vi har den obligatoriska dunsten av äppelcidervinäger (Volatil syra, för er som inte talar defekt-lingo). Vi har den mysiga aromen av blöt hund i en lada (Brettanomyces). Och min personliga favorit, "mousse" – den där omisskännliga, fadda eftersmaken som påminner om botten på en gnagarbur. Detta är inte "levande vin". Det är vin som är i full färd med att begå ett utdraget, smärtsamt självmord i ditt glas.

Att denna rörelse nu har nått Bordeaux är den yttersta ironin

Bordeaux handlar om assemblage, konsten att blanda. Att minutiöst välja ut de bästa faten, de bästa druvorna från de bästa plotter för att skapa en helhet som är oändligt mycket större än delarna. Naturvinsideologin, med sin fobi för kontroll, är den raka motsatsen. Det är att kasta alla ingredienser i en gryta, blunda, och hoppas på det bästa. Det är inte vinmakning, det är kulinarisk roulette.

Man ser dem nu i de mindre prestigefyllda appellationerna – Blaye, Bourg, delar av Entre-Deux-Mers. Winzer som insett att de aldrig kommer kunna konkurrera med Latour på kvalitet, så de försöker istället vinna på en walkover av "autenticitet". De säljer inte ett vin; de säljer en historia, en känsla av uppror mot etablissemanget till en urban publik som tror att terroir är ett franskt rockband.

Ska jag då, i min elfenbenstorn av Grand Cru Classé, fördöma allt?

Nej, inte riktigt. Låt mig sträcka mig till en nästan omärklig eftergift. Rörelsen föddes ur en legitim frustration över industriellt jordbruk och överextraherade, själlösa viner pumpade fulla med kemikalier. Den underliggande önskan om renare jordbruk och mer transparent vinmakning är, i sin essens, nobel. Och visst, en och annan blind höna hittar ibland ett korn. Jag har stött på något enstaka "naturligt" Bordeaux som varit... drickbart. Ofta från en extremt skicklig vinmakare som lyckats trots ideologin, inte på grund av den. En vinmakare som förstår att minimalism kräver maximal precision.

Men dessa är undantagen som bekräftar regeln. Regeln är att Bordeaux och naturvin är lika kompatibla som en operaaria och en punkkonsert. Det är två olika världar, två olika ambitioner. Den ena strävar efter tidlös, strukturerad skönhet. Den andra är en axelryckning i en flaska, ett flyktigt ögonblick av funkighet vars främsta egenskap är att vara "annorlunda".

Så, nästa gång någon med glöd i blicken och en ofiltrerad Bordeaux i handen försöker övertyga dig om dess överlägsenhet, le artigt. Ta en liten sipp. Tänk sedan på ett perfekt dekanterat, moget vin från Pauillac. Och minns att civilisationen, trots allt, är värd att försvara. Speciellt när alternativet luktar som en komposthög.

Skål, för det riktiga Bordeaux.

[viner från Bordeaux i vinbutiken]